På spåret

Det enda jag vill en fredag kväll är att i lugn och ro få titta på På spåret. Jag kan aldrig svaren på frågorna, jag är kass på geografi så när Fredrik Lindström drar nån vits om att man kan ju inte åka österut för då hamnar man i havet så skrattar jag med de tävlande mest för att jag vill skratta.
I fredags kvart i åtta medan bebisen skrek som en stucken gris passade katten på att kräkas på tre olika ställen i lägenheten. Jag hann inte avstyra det hela eftersom jag var fullt upptagen med att facebooka med tårna. En teknik jag lärt mig sedan jag alltid har något i händerna. Man placerar helt enkelt datorn på golvet så kan man amma och använda tangentbordet samtidigt.
Jag hade i vilket fall lite tid innan På spåret började. Torkade upp kattspyorna och gladdes åt att han inte hunnit påbörja sin matspjälkning då ville bebisen också kräkas. Jag ställer mig frågan varför de är så glupska mina små skyddslingar. De kastar i sig maten för att sedan spy upp allting fem minuter senare. Varför inte bara äta lagom?
Sen började det efterlängtade tv-programmet, barnet bara skrek och jag missade första tågresan. Jag tyckte synd om min granne ovanför som kanske också ville njuta av Luuk och Lindström som är som tentakler på en och samma organism. Jag tystade bebisen genom att sjunga, det enda jag kom på var Lill Lindfors låtar och då blev det kanske ännu mer synd om grannen. Bebisen började skrika igen när jag för tredje gången sjöng En man i byrålådan och katten började demonstrativt slita loss sin egen päls. Jag blev plötsligt väldigt snorig men insåg snart att det inte var snor utan näsblod. Så medan bebin skrek sig blå och katten gjorde tappra försök att förvandla sig själv till en nakenkatt gick jag in i badrummet. Helt plötsligt blev det tyst. Tyst är aldrig bra. Tyst betyder jag kvävs av mina egna spyor, jag har slutat andas, jag har stoppat något i munnen, katten har bitit mig i halsen, jag har trillat ner från soffan och slagit mig så hårt att jag på en sekund har dött. Tittade in i rummet och inser att tystnade beror på att bebisen som i trans tittar på bilder från en främmande stad samtidigt som katten försöker fånga folk som går över gatan i samma stad.
Jag vet att bebisar inte ska titta på tv men orkar inte bry mig utan myser ner mig i soffan och bara njuter av det jag ser vilket inte är mycket eftersom katten likt mig och bebisen är fascinerad av tv-programmet, han har bara lite sämre syn och måste sitta fem centimeter från apparaten.

Let’s Sauk

Längdskidor på tv tycks ha slagit klorna i alla. Även de man trodde var ointresserade visar sig plötsligt hänga med i Tour de ski. Tour de ski som om man översätter det skulle heta typ skidrundan. Det kanske är ett namnbyte som ligger bakom det ökade intresset. Precis som med ruccola som ingen ville äta när det hette senapskål.
I vilket fall så har det blivit så att trots att jag inte vill så vet jag ändå vem Petter Northug är och att man inte ska tycka om honom. I alla fall inte om man är svensk. I Norge är han säkert populär. I Sverige är alla istället begeistrade i Charlotte Kalla som är så jävla mysig. Jag tycker inte om henne. Hon är så käck att jag vill kräkas men gjorde tydligen något fantastiskt i en uppförsbacke för några år sedan där man minsann kunde se vilken duktig tjej hon är.
Det är inte själva trevligheten jag har något emot, jag gillar inte Therese Alshammar heller trots att hon är osympatisk. Jag gillar visserligen inte Carolina Klüft heller, för hon älskar Carola vilket måste betyda att hon är dum i huvudet.
För att det här nu inte ska framstå som en attack mot kvinnliga idrottare kan jag lägga till att jag avskyr bröderna Sedin också mest för att de är så okarismatiska.
Jag lyckas faktiskt inte komma på en enda sportstjärna jag gillar.
Däremot gillar jag Stefan Sauk. Inte för att jag håller med om det han säger men jag gillar att han kan ha så starka åsikter om precis allt. Han har dessutom lyckats somna under en intervju med Filip eller Fredrik vilket ger en extra guldstjärna.
Men främst gillar jag honom för att han satte på sin 20 år yngre danspartner när han var med i Let’s dance förra året.
Så nu har jag en ny programidé som går ut på att en person ska förSaukas dvs. lära sig att på ett karismatiskt sätt idiotförklara alla för att sedan ligga med någon med lägre status som inte har lärt sig att säga nej.

Det perfekta paret

Jag har gått igenom en svår separation de senaste veckorna. Mitt ex och hans flickvän har flyttat utomlands. De har varit lite av en fast punkt.
De blev inte av med mig när jag var gravid utan fick ha mig gråtande på soffan till fyra på natten, jag har ätit middag hos dem flera dar i veckan. Dels för att jag är dålig på att komma ihåg att äta men också för att de lagar mycket godare mat. De var dessutom med på min förlossning.
Så det blev himla tomt när de åkte. Det slog mig då att jag trivs väldigt bra med par.
Jag vet inte riktigt varför, det låter nästan lite sjukt men par är oftast så mysiga. Vanligtvis har de tröttnat på att gå ut och tycker att det är bekvämt om någon kommer över och bryter vardagstristessen (det är i alla fall vad jag intalar mig själv).
Problemet nu var bar att hitta ett nytt par. Jag försökte få systern till mitt ex flickvän att ta sig an mig, jag tror att hon var mer intresserad än hennes pojkvän. Sen spetsade jag in mig på ett par som mitt ex och hans flickvän har umgåtts med men problemet var bara att jag inte känner dem.
Så plötsligt återupptog jag kontakten med en kompis som pluggar men som i försök att fly från sina hemtentor gärna umgås med mig och min bebis. Hon har pojkvän och på torsdagar äter de både soppa och pannkaka. De bor dessutom nära och är precis som jag mycket förtjusta i ost.
Jag känner att det här kan bli väldigt bra men jag undrar om de har förstått att de har adopterat mig.