Öar

Jag hatar öar. Allt med öar skriker problem.
Första ö-försöket var Giliöarna utanför Bali. Vi hade lockats av koraller och orörda stränder. Korallerna är bortsprängda av lokalbefolkningens dynamit fiske och stranden på den stora ön var lika orörd som flickorna på Malmnskilnadsgatan.
Vi beslöt att förflytta oss till den mindre ön.
Från båten skulle vi åka häst och vagn men vi fick inte plats allihopa så jag tänkte att det var säkrare för bebisen om jag drog henne i vagnen.
Man tror att det inte går att gå vilse på en liten skit ö men det går. När lokalbefolkningen dessutom är icke existerande eller vägrar svara på tilltal blir det ännu jobbigare. Helt plötsligt slogs jag av att det här med kolonisering inte är helt fel när naturen är fantastisk men människorna idioter. Innan du dömer mig så tänk efter vilka du själv brukar umgås med på din semester, lokalbefolkningen eller andra resenärer?
I vilket fall var det fuktigt, 34 grader varmt och fullt med mygg. Försökte kolla att bebisen var okej och nöp henne i armen, hon rörde sig inte. I panik hällde jag en halv flaska vatten på henne bara för att inse att det var mitt enda vatten, men hon vaknade i alla fall.
Slutligen fastnade jag i ett träsk men turligt nog dök det upp en kille på cykel som inte var en idiot. Tillsammans bar vi vagnen över träsket och sen var jag framme.
Efter tre timmar beslöt vi att åka tillbaka till fastlandet påföljande dag. Utan att tråka ut er med detaljer kan jag väl säga att när man har sand och myror i sängen och ber om rena lakan och får till svar att de är rena men inte har blivit bytta på två veckor så blir man så trött. När det dessutom sitter en skylt som säger att man inte ska gå i sanden så förlorar strandlivet lite sitt syfte.
Vi väntade i två timmar på båten som skulle ta oss till stora ön där vi skulle ta den anslutande båten, vi hann men det var med nöd och näppe. Jag förklarade för hotellägaren som hade bokat båten hur mycket jag hatade hans ö.
Nästa ö-försök var Perhentian. Vi åkte till den lilla sömniga hamnstaden, köpte biljetter och blev ombedda att vänta på resebyrån. Personalen blev fullt upptagna med att gulla med bebisen och glömde informera oss om att det var lite stormigt så när de skickade ner oss till hamnen väntade vi ytterligare en timme innan vi fick veta att vi inte kunde åka.
Två dagar senare kom vi iväg. Jag hamnade på en liten båt men blev skjutsad till en större för att det skulle vara säkrare. Det var den värsta båtturen jag har varit med om, jag fick kramp i armen av att hålla fast bebisen i skumpandet. Samtidigt som jag satt i halv panik och tänkte att vi nog skulle dö så somnade bebisen och sov hela vägen.
Två dagar senare exploderadeoch sjönk den ”säkra” båten jag hade åkt med och alla de malaysiska skolbarnen som skulle på utflykt hamnade i vattnet, några med allvarliga brännskador.

Öar öar vari ligger egentligen fascinationen? Det är svårt att ta sig dit, svårt att ta sig hem, man kan inte gå till doktorn, man kan inte få tag i det man vill köpa, elen försvinner, varmvatten är en lyx och dessutom ska det bli en jävla jordbävning så man måste hålla koll på om det kommer en tsunami.

Att amma utomlands

I Sverige är det aldrig problem att amma offentligt, folk kanske har åsikter men håller dem oftast för sig själva. Jag vet inte vad Magdalena Ribbing tycker om fenomenet men jag tror inte ens hon skulle kunna påverka alla caféammande mammor.

Jag inbillade mig att det skulle vara så himla problematiskt att amma utomlands. Någon skrämde upp mig genom att påpeka att amningen på Bali var totalt utesluten då de är muslimer där och eftersom alla vet att muslimer är helt galna så hotade ju mellanlandningen i Qatar att bli en katastrof.
Problemet är ju bara att de inte är muslimer på Bali utan hinduer och när jag ammade på flygplatsen i Qatar där de definitivt är muslimer (efter att ha sett en kvinna i slöja göra samma sak) så fick jag väl inse att folk faktiskt inte bryr sig.

Men så kommer den där dan när man blir tillsagd. Inte alls otrevligt utan snarare som en omsorg om mig så förklarade en man som jobbade på ett café där jag åt frukost att man inte gör sånt utomhus. Med sånt menade han alltså amning. Han tyckte väl att det blev pinsamt när jag såg på honom frågande så då försökte han förtydliga någonting om hur man gör och inte gör i Asien. Jag blev helt ställd och lyckas inte få ur mig att ingen på tågstationen i Kuala Lumpur minsann hade haft problem när jag pressade ner mig på en bänk mellan två muslimska kvinnor och langade fram en tutte.
Jag borde frågat cafémannen om han gav mig hela Asiens åsikt eller sin egen men han var liksom så trevlig att jag inte hann bli arg. Istället gick jag därifrån och skämdes över någonting jag egentligen inte skäms över.
Har man en liten bebis behöver de ammas ofta, det går inte alltid att planera, är det dessutom 35 grader varmt behöver man amma ännu oftare. Kan man inte amma offentligt blir valet att stanna hemma eller helt enkelt inte amma. I Sverige går det inte en dag utan att man ser en ammande kvinna. Jag har aldrig sett någon amma i Italien, Frankrike eller här i Asien. Däremot vet jag att man i mycket större utsträckning använder mjölkersättning trots att rent vatten inte kommer ur kranen.

Men det känns inte rättvist att en man i Malaysia gör att jag ens ska börja fundera så mycket när de alla andra antingen ler eller inte bryr sig. Det känns inte heller rättvist med tanke på att jag har fått den absolut värsta reaktionen på offentlig amning i en diskussion med en tant i Sverige. Hon tyckte att det inte var så konstigt att kvinnor blev våldtagna om de nu skulle envisas med att amma överallt.

Jag fortsätter fundera på vad Magdalena Ribbing har för åsikt i ämnet och inser att hennes personliga åsikt skulle vara lika värdelös som den mannen på cafét gav mig.

Where is your husband?

Vem som helst kan ju förstå att det inte är så kul för mitt ex nya när alla tror att hennes pojkvän är min man man och pappa till mitt barn.
Vi har prövat att gå i lite olika formationer för att de ska se ut som ett par vilket förvirrar lokalbefolkningen väldigt mycket.
Förvirringen började redan i den Indonesiska passkontrollen. Passmannen frågade om barnets far och jag klämde ur mig något om att han var hemma. (Sen tog han kort på oss vilket jag trodde var någon visum grej tills jag insåg att det var hans privata mobil...) När jag vaxade mig lite varstans kom frågan igen och dessutom kom massa följdfrågor så samtidigt som jag fick hår bortryckt från ljumsken klämde jag ur mig att min man jobbar med data.
Men sen ibland så tröttnar man, speciellt när en försäljerska sålde på mig ett kilo rökelse och tyckte att jag var oansvarig som mamma för att jag tänkte åka till Giliöarna. Så till henne sa jag min man hade dött i en bilolycka och då blev hon jättegullig och gav mig en godis.
När vi sedan väl kom till Gili var det inga som helst problem eftersom de är muslimer, den naturliga frågan var bara är kvinnan med barnet också din fru?
Sen bestämde jag mig för att om folk ska acceptera att vissa kvinnor har barn men ingen man så måste jag stolt kunna säga att jag är ensam. Eftersom jag nu är omgiven av hinduer har påföljden blivit att folk förfäras över vilken dålig karma mitt barns pappa får.
Tanken på den dåliga karman får mig att vilja konvertera på en gång om det inte var för alla konstiga ceremonier som kostar balineserna 70 procent av deras månadslöner.

Flyga med barn

Vi ponerar att man är med en grupp människor och drabbas av svält. Gruppen beslutar att någon måste ätas upp. Alla är för, utom jag för jag vet att det är mig man skulle äta först. Jag blir nämligen outhärdlig utan mat. I kombination med sömnlöshet blir det ännu värre.

Nyligen fick jag ett infall och beslöt mig för att ansluta mig till mitt ex och hans nya som är på resande fot. Det innebar en resa på ett dygn, 20 timmar i luften och två mellanlandningar.

När man flyger med ett litet barn får man en plats med extra benutrymme, en säng till bebisen och en leksak som i det här fallet var en Svampbob fyrkant (jag tyckte den var fruktansvärt ful och min bebis älskade den). Har man tur får man dessutom gå före alla i kön till passkontrollerna.

Det är inte helt oproblematiskt att vara ensam när det kommer till att kunna äta eller gå på toa men jag insåg snabbt att en partner inte hade varit till så stor hjälp.

Bredvid mig på första flygningen satt en pappa, hans fru och två barn satt på andra sidan gången. Så fort vi var i luften började mannen lösa korsord medan kvinnan hade fullt upp med barnen. Efter tre timmar bytte de plats så att kvinnan skulle få äta. Då sprang femåringen längst bak i planet vilket pappan missade eftersom han hade börjat spela tv-spel. Så mamman fick lämna maten och medan hon sprang bak passade tvååringen på att springa in i buisnessclass vilket pappan inte heller såg.

De andra papporna jag såg betedde sig ungefär likadant. De läste böcker, sov eller såg på film. Mer och mer blev jag övertygad om att män bara duger till en sak: att agera bärhjälp. För där var de oslagbara, de var mycket duktiga på att lyfta ner saker från förvaringen och att konka på väskor på flyplatsen.

Min lilla 4 månaders bebis skötte sig i vilket fall exemplariskt. Jag ammade henne vid start och landning så att hon skulle kunna tryckutjämna och sen sov hon större delen av resan. Enda gången hon vaknade var när andra barn skrek.

När vi kom fram blev jag inte mött och blev sittande på min resväska utanför en McDonald's samtidigt som jag fíck frågan ”Transport? Transport?” om och om igen.

När mitt ex och hans nya väl kom och vi åkte till några bekanta var jag helt förstörd och smått hysterisk. Min bebis var lugn och somnade gott inför natten medan jag fick två hungerutbrott och ett trötthetsutbrott och sen inte kunde sova på grund av jetlag.

Hade vi befunnit oss i en mer kritisk situation är jag helt övertygad om att de hade ätit upp mig.

Drömmen om veterinären

Till en början tyckte jag att det var lite festligt när katten ryckte av sig håret, han såg liksom så tokig ut. Sen började han få kala fläckar och ett veterinärbesök blev oundvikligt.
Vi åkte buss till veterinären och katten skrek hela vägen. Folk vände och vred på sig och ett barn sa till sin mamma att en katt skrek och fick till svar att det minsann inte syntes någon katt på bussen. Själv lyckades jag på något oförklarligt sätt skära mig och var helt blodig om tummen när jag kom fram.
Tjejen i kassan på veterinärkliniken hade inga plåster men föreslog att veterinären kanske hade något. På något vis tog det emot av flera anledningar. Katten borde väl åtminstone få vara i fokus hos veterinären och dessutom kändes det lite udda att en djurtyp skulle plåstra om mig. Innan jag fick komma in hann det som tur var sluta blöda. Jag hade medan jag väntade hunnit tänka på en barndomsdröm om att jag skulle gifta mig med en veterinär. Det var efter att jag insett att jag var dålig i matte och ville kompensera min egen dröm om att bli veterinär. Vad jag nu skulle ha för glädje av att min man är veterinär? På senare år har jag mer riktat in mig på läkare eller kanske främst kandidater, jag har till och med gjort en stackare så nervös att han var tvungen att hämta sin handledare. Det är tydligen inte okej att uppskatta själva palperingen i en läkarundersökning.
I vilket fall försökte jag införliva min barndomsdröm genom att ett flertal tillfällen påpeka att jag var ensamstående, det hade ingen effekt. Självklart inte helt apropå utan som en fortsättning som svar på frågan om familjesituationen hade förändrats den senaste tiden. Kattens sjukdom visade sig vara barnets fel. Katten är deprimerad. Inga mediciner skrevs ut, veterinären bestämde bara att katten skulle flytta hem till min mamma och pappa.
För att underlätta kattens eller kanske min separationsångest flyttade även jag och bebisen dit. Kändes lite poänglöst att flytta katteländet när vi i istället för att sova i en stor säng låg alla tre i en pytteliten bäddsoffa. Dessutom kände sig hunden utanför och skulle prompt sova i samma rum. Så tre på tjugotvå kvadrat har tillfälligt bytts till fyra på tre kvadrat.

På spåret

Det enda jag vill en fredag kväll är att i lugn och ro få titta på På spåret. Jag kan aldrig svaren på frågorna, jag är kass på geografi så när Fredrik Lindström drar nån vits om att man kan ju inte åka österut för då hamnar man i havet så skrattar jag med de tävlande mest för att jag vill skratta.
I fredags kvart i åtta medan bebisen skrek som en stucken gris passade katten på att kräkas på tre olika ställen i lägenheten. Jag hann inte avstyra det hela eftersom jag var fullt upptagen med att facebooka med tårna. En teknik jag lärt mig sedan jag alltid har något i händerna. Man placerar helt enkelt datorn på golvet så kan man amma och använda tangentbordet samtidigt.
Jag hade i vilket fall lite tid innan På spåret började. Torkade upp kattspyorna och gladdes åt att han inte hunnit påbörja sin matspjälkning då ville bebisen också kräkas. Jag ställer mig frågan varför de är så glupska mina små skyddslingar. De kastar i sig maten för att sedan spy upp allting fem minuter senare. Varför inte bara äta lagom?
Sen började det efterlängtade tv-programmet, barnet bara skrek och jag missade första tågresan. Jag tyckte synd om min granne ovanför som kanske också ville njuta av Luuk och Lindström som är som tentakler på en och samma organism. Jag tystade bebisen genom att sjunga, det enda jag kom på var Lill Lindfors låtar och då blev det kanske ännu mer synd om grannen. Bebisen började skrika igen när jag för tredje gången sjöng En man i byrålådan och katten började demonstrativt slita loss sin egen päls. Jag blev plötsligt väldigt snorig men insåg snart att det inte var snor utan näsblod. Så medan bebin skrek sig blå och katten gjorde tappra försök att förvandla sig själv till en nakenkatt gick jag in i badrummet. Helt plötsligt blev det tyst. Tyst är aldrig bra. Tyst betyder jag kvävs av mina egna spyor, jag har slutat andas, jag har stoppat något i munnen, katten har bitit mig i halsen, jag har trillat ner från soffan och slagit mig så hårt att jag på en sekund har dött. Tittade in i rummet och inser att tystnade beror på att bebisen som i trans tittar på bilder från en främmande stad samtidigt som katten försöker fånga folk som går över gatan i samma stad.
Jag vet att bebisar inte ska titta på tv men orkar inte bry mig utan myser ner mig i soffan och bara njuter av det jag ser vilket inte är mycket eftersom katten likt mig och bebisen är fascinerad av tv-programmet, han har bara lite sämre syn och måste sitta fem centimeter från apparaten.

Let’s Sauk

Längdskidor på tv tycks ha slagit klorna i alla. Även de man trodde var ointresserade visar sig plötsligt hänga med i Tour de ski. Tour de ski som om man översätter det skulle heta typ skidrundan. Det kanske är ett namnbyte som ligger bakom det ökade intresset. Precis som med ruccola som ingen ville äta när det hette senapskål.
I vilket fall så har det blivit så att trots att jag inte vill så vet jag ändå vem Petter Northug är och att man inte ska tycka om honom. I alla fall inte om man är svensk. I Norge är han säkert populär. I Sverige är alla istället begeistrade i Charlotte Kalla som är så jävla mysig. Jag tycker inte om henne. Hon är så käck att jag vill kräkas men gjorde tydligen något fantastiskt i en uppförsbacke för några år sedan där man minsann kunde se vilken duktig tjej hon är.
Det är inte själva trevligheten jag har något emot, jag gillar inte Therese Alshammar heller trots att hon är osympatisk. Jag gillar visserligen inte Carolina Klüft heller, för hon älskar Carola vilket måste betyda att hon är dum i huvudet.
För att det här nu inte ska framstå som en attack mot kvinnliga idrottare kan jag lägga till att jag avskyr bröderna Sedin också mest för att de är så okarismatiska.
Jag lyckas faktiskt inte komma på en enda sportstjärna jag gillar.
Däremot gillar jag Stefan Sauk. Inte för att jag håller med om det han säger men jag gillar att han kan ha så starka åsikter om precis allt. Han har dessutom lyckats somna under en intervju med Filip eller Fredrik vilket ger en extra guldstjärna.
Men främst gillar jag honom för att han satte på sin 20 år yngre danspartner när han var med i Let’s dance förra året.
Så nu har jag en ny programidé som går ut på att en person ska förSaukas dvs. lära sig att på ett karismatiskt sätt idiotförklara alla för att sedan ligga med någon med lägre status som inte har lärt sig att säga nej.

Det perfekta paret

Jag har gått igenom en svår separation de senaste veckorna. Mitt ex och hans flickvän har flyttat utomlands. De har varit lite av en fast punkt.
De blev inte av med mig när jag var gravid utan fick ha mig gråtande på soffan till fyra på natten, jag har ätit middag hos dem flera dar i veckan. Dels för att jag är dålig på att komma ihåg att äta men också för att de lagar mycket godare mat. De var dessutom med på min förlossning.
Så det blev himla tomt när de åkte. Det slog mig då att jag trivs väldigt bra med par.
Jag vet inte riktigt varför, det låter nästan lite sjukt men par är oftast så mysiga. Vanligtvis har de tröttnat på att gå ut och tycker att det är bekvämt om någon kommer över och bryter vardagstristessen (det är i alla fall vad jag intalar mig själv).
Problemet nu var bar att hitta ett nytt par. Jag försökte få systern till mitt ex flickvän att ta sig an mig, jag tror att hon var mer intresserad än hennes pojkvän. Sen spetsade jag in mig på ett par som mitt ex och hans flickvän har umgåtts med men problemet var bara att jag inte känner dem.
Så plötsligt återupptog jag kontakten med en kompis som pluggar men som i försök att fly från sina hemtentor gärna umgås med mig och min bebis. Hon har pojkvän och på torsdagar äter de både soppa och pannkaka. De bor dessutom nära och är precis som jag mycket förtjusta i ost.
Jag känner att det här kan bli väldigt bra men jag undrar om de har förstått att de har adopterat mig.