Öar

Jag hatar öar. Allt med öar skriker problem.
Första ö-försöket var Giliöarna utanför Bali. Vi hade lockats av koraller och orörda stränder. Korallerna är bortsprängda av lokalbefolkningens dynamit fiske och stranden på den stora ön var lika orörd som flickorna på Malmnskilnadsgatan.
Vi beslöt att förflytta oss till den mindre ön.
Från båten skulle vi åka häst och vagn men vi fick inte plats allihopa så jag tänkte att det var säkrare för bebisen om jag drog henne i vagnen.
Man tror att det inte går att gå vilse på en liten skit ö men det går. När lokalbefolkningen dessutom är icke existerande eller vägrar svara på tilltal blir det ännu jobbigare. Helt plötsligt slogs jag av att det här med kolonisering inte är helt fel när naturen är fantastisk men människorna idioter. Innan du dömer mig så tänk efter vilka du själv brukar umgås med på din semester, lokalbefolkningen eller andra resenärer?
I vilket fall var det fuktigt, 34 grader varmt och fullt med mygg. Försökte kolla att bebisen var okej och nöp henne i armen, hon rörde sig inte. I panik hällde jag en halv flaska vatten på henne bara för att inse att det var mitt enda vatten, men hon vaknade i alla fall.
Slutligen fastnade jag i ett träsk men turligt nog dök det upp en kille på cykel som inte var en idiot. Tillsammans bar vi vagnen över träsket och sen var jag framme.
Efter tre timmar beslöt vi att åka tillbaka till fastlandet påföljande dag. Utan att tråka ut er med detaljer kan jag väl säga att när man har sand och myror i sängen och ber om rena lakan och får till svar att de är rena men inte har blivit bytta på två veckor så blir man så trött. När det dessutom sitter en skylt som säger att man inte ska gå i sanden så förlorar strandlivet lite sitt syfte.
Vi väntade i två timmar på båten som skulle ta oss till stora ön där vi skulle ta den anslutande båten, vi hann men det var med nöd och näppe. Jag förklarade för hotellägaren som hade bokat båten hur mycket jag hatade hans ö.
Nästa ö-försök var Perhentian. Vi åkte till den lilla sömniga hamnstaden, köpte biljetter och blev ombedda att vänta på resebyrån. Personalen blev fullt upptagna med att gulla med bebisen och glömde informera oss om att det var lite stormigt så när de skickade ner oss till hamnen väntade vi ytterligare en timme innan vi fick veta att vi inte kunde åka.
Två dagar senare kom vi iväg. Jag hamnade på en liten båt men blev skjutsad till en större för att det skulle vara säkrare. Det var den värsta båtturen jag har varit med om, jag fick kramp i armen av att hålla fast bebisen i skumpandet. Samtidigt som jag satt i halv panik och tänkte att vi nog skulle dö så somnade bebisen och sov hela vägen.
Två dagar senare exploderadeoch sjönk den ”säkra” båten jag hade åkt med och alla de malaysiska skolbarnen som skulle på utflykt hamnade i vattnet, några med allvarliga brännskador.

Öar öar vari ligger egentligen fascinationen? Det är svårt att ta sig dit, svårt att ta sig hem, man kan inte gå till doktorn, man kan inte få tag i det man vill köpa, elen försvinner, varmvatten är en lyx och dessutom ska det bli en jävla jordbävning så man måste hålla koll på om det kommer en tsunami.