Det allra finaste håret

Jag har aldrig tidigare varit så fin i håret som jag är nu. Man hade ju hört att håret skulle bli så fult efter graviditeten speciellt om man ammar. Dessutom så klagar ju alla på att man inte ens hinner duscha när man har barn. Nu var det här inget större problem eftersom jag alltid är ganska risig i håret.
Sen blev jag tvungen att skaffa en hårtork. Inte för att blåsa håret utan för att torka saker. Det kan till exempel röra sig om kräk, bröstmjölk eller en liten strumpbyxa som inte hunnit torka efter en handtvätt. Främst var det mjölken. Jag läcker som ett såll och ska jag ha en chans att vara torr så behöver jag föna mina tuttar (vilket också är varmt och skönt).
När jag en morgon hade tvättat håret kom jag på att jag inte behövde gå ut blöt i håret som jag brukar. Så fantastiskt fint håret blev. Eftersom jag ändå torkade det så borstade jag också håret vilket inte heller är så vanligt. Jag har två hårborstar en som jag köpte till mig själv men sen började använda på katten och en som jag fick av en kompis någon gång efter att jag fått tovor i håret som jag var tvungen att klippa bort.
Nu är jag praktiskt taget besatt av mitt eget hår men jag ursäktar det med att jag har hår för två då bebisen fortfarande saknar hår.

Leva med barn

När man börjar gå på BVC får man massa böcker och broschyrer. Bland annat får man en bok som heter ”Leva med barn”. Titeln får en att tänka på självbiografiska böcker om folk som lever med missbrukare eller en självhjälpsguide för någon med en kronisk sjukdom.
I min värld känns det som att man har problematiserat situationen redan i förväg. Den här tanken är inte ny för mig. Jag har en tendens att föreställa mig hur jävligt allt kan bli. När jag var gravid var det här värre än vanligt. Jag hade en bild av att allt med ett barn är extremt jobbigt ja ungefär som att få en binnikemask. Nu ska inte jag påstå att allt är en dans på rosor men det är inte alls så jobbigt som jag trodde att det skulle vara.
Helt plötsligt har det gått upp för mig vad min barnmorska höll på med när hon envisades med att visa bilder på bebisar. Vid nästan varje besök hos barnmorskan var jag upprörd över något, ofta grät jag, var irriterad eller bara allmänt instabil. Barnmorskan plockade fram bilder på bebisar och pratade om va söta de var eller bara praktiska saker om hur de såg ut när de kom ut. Vid ett tillfälle kontrade jag med att börja visa bilder på min katt.
Nu i efterhand förstår jag ju att hon ville få mig på andra tankar. Positiva tankar om hur fantastiskt det är att få ett barn.
För även om likheterna med ett barn och en alkoholist skulle kunna vara att de skriker och kräks så är det bra mycket mysigare att sova med en vaniljdoftande bebis än en spritdoftande karl.

Katten är tillbaka

Katten är hemma igen. Han fick såhär i den inledande fasen av mitt föräldraskap bo hos min mamma och pappa. Mamma har dessutom haft lite svårt att slita sig. Han har självklart träffat bebisen. Livrädd har han luktat på henne och sen sprungit därifrån med öppen mun.
Nu väl hemma började han med att sitta vid ytterdörren. Sen fick han syn på något som rörde sig mellan spjälorna, han fick den där rovdjursblicken som säger Jag ska döda något nu på en gång. Lappade till bebisen (han brukar slå mamma och pappas boxer och har hittills inte använt klor) insåg dock sitt misstag och sprang livrädd in under sängen.
Sen skrek bebisen i tre timmar (lite oklart varför). Katten tog då sin tillflykt till badrummet. Jag försökte intala mig själv att han inte kände sig bortbytt utan bara låg där pg a golvvärmen. När bebisen sen somnade kom han fram och mös ner sig med mig i soffan.
Sen var det dags för D-vitamindroppar. Katten ville också ha, han kastade sig på teskeden jag hade förberett och slickade girigt i sig.
Jag är lite orolig för natten. Förut sov jag sked med katten numera sover bebisen på min mage medan spjälsängen gapar tom.
Kommer det hela sluta med att katten och barnet tar sängen och jag får sova på soffan?

Äpplen till alla cyklister

När jag var gravid i åttonde månaden blev jag påkörd av en cykel. På en gågata och cyklisten drog utan att säga ett ord. Igår när jag gladeligen går över gatan vid grön gubbe med min prickiga barnvagn hinner jag precis rycka undan vagnen från en galen cyklist.
Det värsta är att man står där handfallen och inte kan göra något. Min instinkt säger åt mig att springa ikapp cyklisten och sparka omkull honom och kanske spotta honom ansiktet, punktera däcken och sno sadeln (vet inte riktigt hur jag skulle kunna sno den lite hastigt). I första fallet var det fysiskt omöjligt, det går inte att springa fort när man är en köttbulle och vid det andra fallet har man ju barnet med sig och det är lite olämpligt att springa ifrån vagnen.
När jag hade blivit påkörd ropade jag istället elakheter efter cykeln vilket bara resulterade i att jag såg ut som en galen gravid kvinna. När vagnen nästan blev påkörd lyckades jag inte ens haspla ur mig elakheter utan stod bara där som ett fån.
Efter att ha hört att ensamstående med barn tillsammans med män mellan 18-24 toppar brottsofferstatistiken funderar jag på att kanske beväpna mig. Inte med något för farligt men man skulle ju kunna ha med sig en påse äpplen. Hur kul är det att få ett äpple i huvudet? Dessutom har man alltid med sig något att äta om man blir hungrig, vilket man allt som oftast blir när man ammar.
Innan jag fick barn hade jag väldigt mycket äpplen hemma. De hade kunnat komma väl till pass nu. Tyvärr gick jag in i en kok och bakfas i vecka 38 och alla äpplen blev äppelmos.

Bebis i kris

I förgår hade bebisen sin första kris. Jag har läst att under det första levnadsåret så genomgår barnet sju utvecklingsstadier. Inför varje utveckling drabbas barnet av en kris. Det vill säga är jävligt besvärlig. Samtidigt som hon skrek försökte jag skruva ihop hennes spjälsäng och titta på frågesport. Frågan Vad är subjekt i meningen Bebisen skriker högt gjorde att jag stängde av ljudet på teven. Sen lyckades jag lura bebisen att jag var en kudde och fick tyst på henne så pass länge att jag kunde få ihop sängen.
Eftersom det är en del av utvecklingen så måste man bara acceptera det här jobbiga beteendet för sen ska man tydligen märka att de har gjort stora intellektuella framsteg. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig men jag hade en förhoppning om att jag skulle se en enorm förändring eller kanske att hon åtminstone skulle kunna fästa blicken. Men icke. Hon bara sov.
Nu börjar jag fundera på om det verkligen var en kris kanske var hon kinkig och gnällig bara för att.
Det var dessutom helt bortkastat att få ihop sängen när hon var gnällig för då hade hon absolut ingen lust att sova i den utan fick i vanlig ordning sova på mig.
Men det var ju underbart att få ytterligare en möbel i lägenheten. Bebisen är 55 cm lång och sängen tar upp två kvadratmeter. Yta är ju verkligen något jag har gott om.

En liten mjölkdrink kanske…

Tänk att kunna kräkas så obekymrat. Ligga, vara på väg att somna och sen hux flux kräkas ur både näsa och mun utan att vara det minsta besvärad.
Jag har funderat på om det här kanske beror på att en bebis bara äter mjölk. Det kanske helt enkelt inte är lika jobbigt att kräkas upp mjölk. Frågan är då varför man inte har druckit fler White russian? Jag har ju försökt motverka kräk med blåbärssoppa vilket oftast lyckas men misslyckas man så är kräket väldigt äckligt. Vilken faslig tur att bebisar inte äter blåbär.
Ett tips är att inte pussa nymatade bebisar på munnen, med lite otur får man kräk i munnen.
Men varför kräks de så mycket? Finns det ingen hejd på ätandet? När en vuxen äter och måste kräkas efter varje måltid så är det en sjukdom men hos bebisar är det helt normalt. Visserligen dricker en del tills de kräks och då är det inte en sjukdom eller jo det är det faktiskt.
Så får förmoda att stumpan lider av bebis-bulimi eller mjölk-alkolism.