Leva med barn

När man börjar gå på BVC får man massa böcker och broschyrer. Bland annat får man en bok som heter ”Leva med barn”. Titeln får en att tänka på självbiografiska böcker om folk som lever med missbrukare eller en självhjälpsguide för någon med en kronisk sjukdom.
I min värld känns det som att man har problematiserat situationen redan i förväg. Den här tanken är inte ny för mig. Jag har en tendens att föreställa mig hur jävligt allt kan bli. När jag var gravid var det här värre än vanligt. Jag hade en bild av att allt med ett barn är extremt jobbigt ja ungefär som att få en binnikemask. Nu ska inte jag påstå att allt är en dans på rosor men det är inte alls så jobbigt som jag trodde att det skulle vara.
Helt plötsligt har det gått upp för mig vad min barnmorska höll på med när hon envisades med att visa bilder på bebisar. Vid nästan varje besök hos barnmorskan var jag upprörd över något, ofta grät jag, var irriterad eller bara allmänt instabil. Barnmorskan plockade fram bilder på bebisar och pratade om va söta de var eller bara praktiska saker om hur de såg ut när de kom ut. Vid ett tillfälle kontrade jag med att börja visa bilder på min katt.
Nu i efterhand förstår jag ju att hon ville få mig på andra tankar. Positiva tankar om hur fantastiskt det är att få ett barn.
För även om likheterna med ett barn och en alkoholist skulle kunna vara att de skriker och kräks så är det bra mycket mysigare att sova med en vaniljdoftande bebis än en spritdoftande karl.