Öar

Jag hatar öar. Allt med öar skriker problem.
Första ö-försöket var Giliöarna utanför Bali. Vi hade lockats av koraller och orörda stränder. Korallerna är bortsprängda av lokalbefolkningens dynamit fiske och stranden på den stora ön var lika orörd som flickorna på Malmnskilnadsgatan.
Vi beslöt att förflytta oss till den mindre ön.
Från båten skulle vi åka häst och vagn men vi fick inte plats allihopa så jag tänkte att det var säkrare för bebisen om jag drog henne i vagnen.
Man tror att det inte går att gå vilse på en liten skit ö men det går. När lokalbefolkningen dessutom är icke existerande eller vägrar svara på tilltal blir det ännu jobbigare. Helt plötsligt slogs jag av att det här med kolonisering inte är helt fel när naturen är fantastisk men människorna idioter. Innan du dömer mig så tänk efter vilka du själv brukar umgås med på din semester, lokalbefolkningen eller andra resenärer?
I vilket fall var det fuktigt, 34 grader varmt och fullt med mygg. Försökte kolla att bebisen var okej och nöp henne i armen, hon rörde sig inte. I panik hällde jag en halv flaska vatten på henne bara för att inse att det var mitt enda vatten, men hon vaknade i alla fall.
Slutligen fastnade jag i ett träsk men turligt nog dök det upp en kille på cykel som inte var en idiot. Tillsammans bar vi vagnen över träsket och sen var jag framme.
Efter tre timmar beslöt vi att åka tillbaka till fastlandet påföljande dag. Utan att tråka ut er med detaljer kan jag väl säga att när man har sand och myror i sängen och ber om rena lakan och får till svar att de är rena men inte har blivit bytta på två veckor så blir man så trött. När det dessutom sitter en skylt som säger att man inte ska gå i sanden så förlorar strandlivet lite sitt syfte.
Vi väntade i två timmar på båten som skulle ta oss till stora ön där vi skulle ta den anslutande båten, vi hann men det var med nöd och näppe. Jag förklarade för hotellägaren som hade bokat båten hur mycket jag hatade hans ö.
Nästa ö-försök var Perhentian. Vi åkte till den lilla sömniga hamnstaden, köpte biljetter och blev ombedda att vänta på resebyrån. Personalen blev fullt upptagna med att gulla med bebisen och glömde informera oss om att det var lite stormigt så när de skickade ner oss till hamnen väntade vi ytterligare en timme innan vi fick veta att vi inte kunde åka.
Två dagar senare kom vi iväg. Jag hamnade på en liten båt men blev skjutsad till en större för att det skulle vara säkrare. Det var den värsta båtturen jag har varit med om, jag fick kramp i armen av att hålla fast bebisen i skumpandet. Samtidigt som jag satt i halv panik och tänkte att vi nog skulle dö så somnade bebisen och sov hela vägen.
Två dagar senare exploderadeoch sjönk den ”säkra” båten jag hade åkt med och alla de malaysiska skolbarnen som skulle på utflykt hamnade i vattnet, några med allvarliga brännskador.

Öar öar vari ligger egentligen fascinationen? Det är svårt att ta sig dit, svårt att ta sig hem, man kan inte gå till doktorn, man kan inte få tag i det man vill köpa, elen försvinner, varmvatten är en lyx och dessutom ska det bli en jävla jordbävning så man måste hålla koll på om det kommer en tsunami.

Att amma utomlands

I Sverige är det aldrig problem att amma offentligt, folk kanske har åsikter men håller dem oftast för sig själva. Jag vet inte vad Magdalena Ribbing tycker om fenomenet men jag tror inte ens hon skulle kunna påverka alla caféammande mammor.

Jag inbillade mig att det skulle vara så himla problematiskt att amma utomlands. Någon skrämde upp mig genom att påpeka att amningen på Bali var totalt utesluten då de är muslimer där och eftersom alla vet att muslimer är helt galna så hotade ju mellanlandningen i Qatar att bli en katastrof.
Problemet är ju bara att de inte är muslimer på Bali utan hinduer och när jag ammade på flygplatsen i Qatar där de definitivt är muslimer (efter att ha sett en kvinna i slöja göra samma sak) så fick jag väl inse att folk faktiskt inte bryr sig.

Men så kommer den där dan när man blir tillsagd. Inte alls otrevligt utan snarare som en omsorg om mig så förklarade en man som jobbade på ett café där jag åt frukost att man inte gör sånt utomhus. Med sånt menade han alltså amning. Han tyckte väl att det blev pinsamt när jag såg på honom frågande så då försökte han förtydliga någonting om hur man gör och inte gör i Asien. Jag blev helt ställd och lyckas inte få ur mig att ingen på tågstationen i Kuala Lumpur minsann hade haft problem när jag pressade ner mig på en bänk mellan två muslimska kvinnor och langade fram en tutte.
Jag borde frågat cafémannen om han gav mig hela Asiens åsikt eller sin egen men han var liksom så trevlig att jag inte hann bli arg. Istället gick jag därifrån och skämdes över någonting jag egentligen inte skäms över.
Har man en liten bebis behöver de ammas ofta, det går inte alltid att planera, är det dessutom 35 grader varmt behöver man amma ännu oftare. Kan man inte amma offentligt blir valet att stanna hemma eller helt enkelt inte amma. I Sverige går det inte en dag utan att man ser en ammande kvinna. Jag har aldrig sett någon amma i Italien, Frankrike eller här i Asien. Däremot vet jag att man i mycket större utsträckning använder mjölkersättning trots att rent vatten inte kommer ur kranen.

Men det känns inte rättvist att en man i Malaysia gör att jag ens ska börja fundera så mycket när de alla andra antingen ler eller inte bryr sig. Det känns inte heller rättvist med tanke på att jag har fått den absolut värsta reaktionen på offentlig amning i en diskussion med en tant i Sverige. Hon tyckte att det inte var så konstigt att kvinnor blev våldtagna om de nu skulle envisas med att amma överallt.

Jag fortsätter fundera på vad Magdalena Ribbing har för åsikt i ämnet och inser att hennes personliga åsikt skulle vara lika värdelös som den mannen på cafét gav mig.