Where is your husband?

Vem som helst kan ju förstå att det inte är så kul för mitt ex nya när alla tror att hennes pojkvän är min man man och pappa till mitt barn.
Vi har prövat att gå i lite olika formationer för att de ska se ut som ett par vilket förvirrar lokalbefolkningen väldigt mycket.
Förvirringen började redan i den Indonesiska passkontrollen. Passmannen frågade om barnets far och jag klämde ur mig något om att han var hemma. (Sen tog han kort på oss vilket jag trodde var någon visum grej tills jag insåg att det var hans privata mobil...) När jag vaxade mig lite varstans kom frågan igen och dessutom kom massa följdfrågor så samtidigt som jag fick hår bortryckt från ljumsken klämde jag ur mig att min man jobbar med data.
Men sen ibland så tröttnar man, speciellt när en försäljerska sålde på mig ett kilo rökelse och tyckte att jag var oansvarig som mamma för att jag tänkte åka till Giliöarna. Så till henne sa jag min man hade dött i en bilolycka och då blev hon jättegullig och gav mig en godis.
När vi sedan väl kom till Gili var det inga som helst problem eftersom de är muslimer, den naturliga frågan var bara är kvinnan med barnet också din fru?
Sen bestämde jag mig för att om folk ska acceptera att vissa kvinnor har barn men ingen man så måste jag stolt kunna säga att jag är ensam. Eftersom jag nu är omgiven av hinduer har påföljden blivit att folk förfäras över vilken dålig karma mitt barns pappa får.
Tanken på den dåliga karman får mig att vilja konvertera på en gång om det inte var för alla konstiga ceremonier som kostar balineserna 70 procent av deras månadslöner.

Flyga med barn

Vi ponerar att man är med en grupp människor och drabbas av svält. Gruppen beslutar att någon måste ätas upp. Alla är för, utom jag för jag vet att det är mig man skulle äta först. Jag blir nämligen outhärdlig utan mat. I kombination med sömnlöshet blir det ännu värre.

Nyligen fick jag ett infall och beslöt mig för att ansluta mig till mitt ex och hans nya som är på resande fot. Det innebar en resa på ett dygn, 20 timmar i luften och två mellanlandningar.

När man flyger med ett litet barn får man en plats med extra benutrymme, en säng till bebisen och en leksak som i det här fallet var en Svampbob fyrkant (jag tyckte den var fruktansvärt ful och min bebis älskade den). Har man tur får man dessutom gå före alla i kön till passkontrollerna.

Det är inte helt oproblematiskt att vara ensam när det kommer till att kunna äta eller gå på toa men jag insåg snabbt att en partner inte hade varit till så stor hjälp.

Bredvid mig på första flygningen satt en pappa, hans fru och två barn satt på andra sidan gången. Så fort vi var i luften började mannen lösa korsord medan kvinnan hade fullt upp med barnen. Efter tre timmar bytte de plats så att kvinnan skulle få äta. Då sprang femåringen längst bak i planet vilket pappan missade eftersom han hade börjat spela tv-spel. Så mamman fick lämna maten och medan hon sprang bak passade tvååringen på att springa in i buisnessclass vilket pappan inte heller såg.

De andra papporna jag såg betedde sig ungefär likadant. De läste böcker, sov eller såg på film. Mer och mer blev jag övertygad om att män bara duger till en sak: att agera bärhjälp. För där var de oslagbara, de var mycket duktiga på att lyfta ner saker från förvaringen och att konka på väskor på flyplatsen.

Min lilla 4 månaders bebis skötte sig i vilket fall exemplariskt. Jag ammade henne vid start och landning så att hon skulle kunna tryckutjämna och sen sov hon större delen av resan. Enda gången hon vaknade var när andra barn skrek.

När vi kom fram blev jag inte mött och blev sittande på min resväska utanför en McDonald's samtidigt som jag fíck frågan ”Transport? Transport?” om och om igen.

När mitt ex och hans nya väl kom och vi åkte till några bekanta var jag helt förstörd och smått hysterisk. Min bebis var lugn och somnade gott inför natten medan jag fick två hungerutbrott och ett trötthetsutbrott och sen inte kunde sova på grund av jetlag.

Hade vi befunnit oss i en mer kritisk situation är jag helt övertygad om att de hade ätit upp mig.

Drömmen om veterinären

Till en början tyckte jag att det var lite festligt när katten ryckte av sig håret, han såg liksom så tokig ut. Sen började han få kala fläckar och ett veterinärbesök blev oundvikligt.
Vi åkte buss till veterinären och katten skrek hela vägen. Folk vände och vred på sig och ett barn sa till sin mamma att en katt skrek och fick till svar att det minsann inte syntes någon katt på bussen. Själv lyckades jag på något oförklarligt sätt skära mig och var helt blodig om tummen när jag kom fram.
Tjejen i kassan på veterinärkliniken hade inga plåster men föreslog att veterinären kanske hade något. På något vis tog det emot av flera anledningar. Katten borde väl åtminstone få vara i fokus hos veterinären och dessutom kändes det lite udda att en djurtyp skulle plåstra om mig. Innan jag fick komma in hann det som tur var sluta blöda. Jag hade medan jag väntade hunnit tänka på en barndomsdröm om att jag skulle gifta mig med en veterinär. Det var efter att jag insett att jag var dålig i matte och ville kompensera min egen dröm om att bli veterinär. Vad jag nu skulle ha för glädje av att min man är veterinär? På senare år har jag mer riktat in mig på läkare eller kanske främst kandidater, jag har till och med gjort en stackare så nervös att han var tvungen att hämta sin handledare. Det är tydligen inte okej att uppskatta själva palperingen i en läkarundersökning.
I vilket fall försökte jag införliva min barndomsdröm genom att ett flertal tillfällen påpeka att jag var ensamstående, det hade ingen effekt. Självklart inte helt apropå utan som en fortsättning som svar på frågan om familjesituationen hade förändrats den senaste tiden. Kattens sjukdom visade sig vara barnets fel. Katten är deprimerad. Inga mediciner skrevs ut, veterinären bestämde bara att katten skulle flytta hem till min mamma och pappa.
För att underlätta kattens eller kanske min separationsångest flyttade även jag och bebisen dit. Kändes lite poänglöst att flytta katteländet när vi i istället för att sova i en stor säng låg alla tre i en pytteliten bäddsoffa. Dessutom kände sig hunden utanför och skulle prompt sova i samma rum. Så tre på tjugotvå kvadrat har tillfälligt bytts till fyra på tre kvadrat.