Vi ponerar att man är med en grupp människor och drabbas av svält. Gruppen beslutar att någon måste ätas upp. Alla är för, utom jag för jag vet att det är mig man skulle äta först. Jag blir nämligen outhärdlig utan mat. I kombination med sömnlöshet blir det ännu värre.
Nyligen fick jag ett infall och beslöt mig för att ansluta mig till mitt ex och hans nya som är på resande fot. Det innebar en resa på ett dygn, 20 timmar i luften och två mellanlandningar.
När man flyger med ett litet barn får man en plats med extra benutrymme, en säng till bebisen och en leksak som i det här fallet var en Svampbob fyrkant (jag tyckte den var fruktansvärt ful och min bebis älskade den). Har man tur får man dessutom gå före alla i kön till passkontrollerna.
Det är inte helt oproblematiskt att vara ensam när det kommer till att kunna äta eller gå på toa men jag insåg snabbt att en partner inte hade varit till så stor hjälp.
Bredvid mig på första flygningen satt en pappa, hans fru och två barn satt på andra sidan gången. Så fort vi var i luften började mannen lösa korsord medan kvinnan hade fullt upp med barnen. Efter tre timmar bytte de plats så att kvinnan skulle få äta. Då sprang femåringen längst bak i planet vilket pappan missade eftersom han hade börjat spela tv-spel. Så mamman fick lämna maten och medan hon sprang bak passade tvååringen på att springa in i buisnessclass vilket pappan inte heller såg.
De andra papporna jag såg betedde sig ungefär likadant. De läste böcker, sov eller såg på film. Mer och mer blev jag övertygad om att män bara duger till en sak: att agera bärhjälp. För där var de oslagbara, de var mycket duktiga på att lyfta ner saker från förvaringen och att konka på väskor på flyplatsen.
Min lilla 4 månaders bebis skötte sig i vilket fall exemplariskt. Jag ammade henne vid start och landning så att hon skulle kunna tryckutjämna och sen sov hon större delen av resan. Enda gången hon vaknade var när andra barn skrek.
När vi kom fram blev jag inte mött och blev sittande på min resväska utanför en McDonald's samtidigt som jag fíck frågan ”Transport? Transport?” om och om igen.
När mitt ex och hans nya väl kom och vi åkte till några bekanta var jag helt förstörd och smått hysterisk. Min bebis var lugn och somnade gott inför natten medan jag fick två hungerutbrott och ett trötthetsutbrott och sen inte kunde sova på grund av jetlag.
Hade vi befunnit oss i en mer kritisk situation är jag helt övertygad om att de hade ätit upp mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar