Vi åkte buss till veterinären och katten skrek hela vägen. Folk vände och vred på sig och ett barn sa till sin mamma att en katt skrek och fick till svar att det minsann inte syntes någon katt på bussen. Själv lyckades jag på något oförklarligt sätt skära mig och var helt blodig om tummen när jag kom fram.
Tjejen i kassan på veterinärkliniken hade inga plåster men föreslog att veterinären kanske hade något. På något vis tog det emot av flera anledningar. Katten borde väl åtminstone få vara i fokus hos veterinären och dessutom kändes det lite udda att en djurtyp skulle plåstra om mig. Innan jag fick komma in hann det som tur var sluta blöda. Jag hade medan jag väntade hunnit tänka på en barndomsdröm om att jag skulle gifta mig med en veterinär. Det var efter att jag insett att jag var dålig i matte och ville kompensera min egen dröm om att bli veterinär. Vad jag nu skulle ha för glädje av att min man är veterinär? På senare år har jag mer riktat in mig på läkare eller kanske främst kandidater, jag har till och med gjort en stackare så nervös att han var tvungen att hämta sin handledare. Det är tydligen inte okej att uppskatta själva palperingen i en läkarundersökning.
I vilket fall försökte jag införliva min barndomsdröm genom att ett flertal tillfällen påpeka att jag var ensamstående, det hade ingen effekt. Självklart inte helt apropå utan som en fortsättning som svar på frågan om familjesituationen hade förändrats den senaste tiden. Kattens sjukdom visade sig vara barnets fel. Katten är deprimerad. Inga mediciner skrevs ut, veterinären bestämde bara att katten skulle flytta hem till min mamma och pappa.
För att underlätta kattens eller kanske min separationsångest flyttade även jag och bebisen dit. Kändes lite poänglöst att flytta katteländet när vi i istället för att sova i en stor säng låg alla tre i en pytteliten bäddsoffa. Dessutom kände sig hunden utanför och skulle prompt sova i samma rum. Så tre på tjugotvå kvadrat har tillfälligt bytts till fyra på tre kvadrat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar