När jag var gravid i åttonde månaden blev jag påkörd av en cykel. På en gågata och cyklisten drog utan att säga ett ord. Igår när jag gladeligen går över gatan vid grön gubbe med min prickiga barnvagn hinner jag precis rycka undan vagnen från en galen cyklist.
Det värsta är att man står där handfallen och inte kan göra något. Min instinkt säger åt mig att springa ikapp cyklisten och sparka omkull honom och kanske spotta honom ansiktet, punktera däcken och sno sadeln (vet inte riktigt hur jag skulle kunna sno den lite hastigt). I första fallet var det fysiskt omöjligt, det går inte att springa fort när man är en köttbulle och vid det andra fallet har man ju barnet med sig och det är lite olämpligt att springa ifrån vagnen.
När jag hade blivit påkörd ropade jag istället elakheter efter cykeln vilket bara resulterade i att jag såg ut som en galen gravid kvinna. När vagnen nästan blev påkörd lyckades jag inte ens haspla ur mig elakheter utan stod bara där som ett fån.
Efter att ha hört att ensamstående med barn tillsammans med män mellan 18-24 toppar brottsofferstatistiken funderar jag på att kanske beväpna mig. Inte med något för farligt men man skulle ju kunna ha med sig en påse äpplen. Hur kul är det att få ett äpple i huvudet? Dessutom har man alltid med sig något att äta om man blir hungrig, vilket man allt som oftast blir när man ammar.
Innan jag fick barn hade jag väldigt mycket äpplen hemma. De hade kunnat komma väl till pass nu. Tyvärr gick jag in i en kok och bakfas i vecka 38 och alla äpplen blev äppelmos.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar