Baby uppochner

Senast jag var hos barnmorska sa hon att bebisen låg med huvudet uppåt och att det var på plats att den vände sig. Jag skulle vila på högersida och försöka prata med den och så skulle den förhoppningsvis vända sig. Jag ville ju inte erkänna att jag totalt hade missuppfattat hur den låg. Jag hade ju känt själv och tänkt hur den låg och insåg att där jag hade petat var ju huvudet och inte rumpan som jag trodde. Hur konstigt är det att inte att man inte känner skillnad på rumpa och huvud. Det är ju tur att det inte alltid är så, oj förlåt det var inte meningen att klämma dig på rumpan jag trodde det var huvudet… Samtidigt kunde jag känna sympati med det lilla livet, jag skulle inte heller vilja ligga med huvudet uppochner i åtta veckor.
Jag började försöka prata med den lite mer än vanligt men vad skulle jag säga till den som gjorde att den vände sig om? Jag prövade några ”rulla runt” men det verkade helt bortkastat. Tänkte att jag i vilket fall som helst sover på högersida så det kanske skulle lösa sig. Sen upptäckte jag att jag enbart somnar så och istället vaknar på rygg som en groda redo att bli dissekerad.
Bebisen stökade i alla fall runt mycket i magen och verkade glad och nöjd. Härom natten vaknade jag och tänkte att den kändes så himla tung. Hade den möjligtvis lagt på sig ett kilo på bara några timmar? Nejdå, katten hade bara kommit på att det var mysigt att ligga på magen. Bebisen verkade inte lika nöjd och vred och vände på sig. Katten verkade mest gilla det hela och spann som en galning. Jag försökte avlasta genom att lägga mig på sidan. Det blev vänstersidan för jag var så trött på att ligga på högersidan och började dessutom bli orolig för att få sne ryggrad (vet inte om det ens är möjligt). Katten gav sig inte utan kröp då tätt intill magen och fortsatte spinna och bebisen stökade vidare i magen. Visst var det mysigt att de hade det mysigt men det hade ju varit skönt att få sova lite.
Tror dock att kattkuren gjorde susen för igår hos barnmorskan visade det sig att den hade vänt sig. Jag hade i förväg sagt att jag trodde den låg kvar med rumpan nedåt. Så när jag låg där på britsen sa hon ”Känn här, så här hård är inte en rumpa”. Återigen funderade jag på det där med att inte kunna känna skillnad. Har de enda rumpor jag har klämt på antingen varit väldigt beniga eller mycket muskulösa?
Jag får väl helt enkelt bara konstatera att urskiljande av olika kroppsdelar inte är min grej. Kanske kan jag skylla hela min oplanerade graviditet på mina dåliga kunskaper i anatomi.