Värmland eller Wadi rum

Jag fick frågan om jag ville följa med till Värmland på festival. Jag tycker inte om festivaler och jag tycker inte om Värmland men jag är väldigt förtjust i att åka bil.
Fördelar vägdes mot nackdelar. Fördelarna var; turen från Dalarna till Värmland innebar en liten roadtrip, man får ropa tjoho i bilen så fort man kommer in i en by som känns trevlig, man får lyssna på konstig musik i bilen.
Nackdelar; Man måste åka till Värmland, man måste lyssna på konstig musik på festivalen, man måste sova i tält.

Festivalen som troligen är Sveriges minsta överträffade mina förväntningar. Jag som är mycket förtjust i djur blev glatt överraskad av att det på området sprang runt lösa getter, jag klappade en häst, såg en annan häst stimulera sig själv mot en gärdsgård och träffade en sympatisk hund som gillade bananer. Min snälla kompis hade med sig en madrass så jag slapp sova på liggunderlag och den andra kompisen har ett värmeaggregat inbyggt i kroppen så att man slapp frysa.
Den Värmländska natten fick mig att tänka på när jag i början av min graviditet satt i ett beduinläger i den Jordanska öknen Wadi Rum.
Under kvällen i Wadi rum oroade jag mig för om den skumpiga jeepturen vi hade varit ute på skulle framkalla ett missfall. Nu hade jag packat med mig min journal eftersom man aldrig vet vad som händer och oroade mig för vilket konstigt sjukhus man kunde tänkas hamna på om förlossningen skulle sätta igång för tidigt. Förutom oron var likheten inte stor, här syntes inga stjärnor, vi lyckades placera tältet bredvid en generator som höll igång musiken så det blev aldrig tyst som det varit i Wadi rum. Man kunde inte titta på soluppgången för det var för molnigt. Den arabiska middagen och frukosten var utbytt mot kolbulle och tunnbröd med mjukost och en mängd bananer.
Trots det var det något som slog mig som en likhet, kanske var det bara det faktum att jag fortfarande var gravid eller så var det likheten i mötet vid lägerelden. Då spenderade jag kvällen med att sitta och prata arabiska med en beduin utan att egentligen kunna någon arabiska alls nu när jag stod vid elden på grund av sömnlöshet började en man prata med mig om lyckan med barn. På det stora hela var diskussionen så osammanhängande att den mycket påminde om den jag fört med beduinen som jag inte pratade samma språk som.

Wadi rum eller Värmland, gravid var jag och gravid är jag men snart kan jag och bebisen tillsammans förlusta oss med bilåka och möten med mysiga djur.