Tjockismisär i kaffefabriken

Har inte tidigare varit medveten om att man kan tröttna på ljudet av sina egna andetag. Jag satt länge i soffan och störde mig på att datorn lät sen slutade jag andas och insåg att det var jag som lät, inte datorn. Jag tror Martin Stenmarck har gjort en låt där han frågar sig hur man kan tappa lusten att andas. Har han också varit förkyld och höggravid?
För det var en förkylning som drabbade mig och inte en blodpropp i lungan som jag först trodde när jag igår satt och flämtade i soffan med bröstsmärtor. Tog mig samman och ringde min kära väninna som är läkarstuderande, hon lät sådär lagom orolig och tog istället tillfället i akt att skrämma upp mig inför förlossningen. Så inte nog med att jag försökte sova trots att båda armarna var avdomnade och det kändes som att någon hade slagit mig hårt i bröstkorgen. Dessutom var huvudet fullt med tankar kring den fruktansvärda förlossningen som väntar.
Har förövrigt oroat mig mycket över att jag inte går upp i vikt. Det kanske låter konstigt men man behöver ju lite underhudsfett om man ska kunna amma. Jag har lyckats med bedriften att bara bli mage och bröst eftersom jag har haft lite svårt att äta. I förra veckan vände det dock och helt plötsligt bara slank maten ner. Idag skulle jag och pappa köpa kaffe och jag passade på att väga mig på kaffevågen. Här måste jag kanske tillägga att vi köpte kaffe från en fabrik, så det var en stor våg, eller jag rättare sagt jag skulle väga mig på den ena vågen och blev hänvisad till en större efter att ha blivit granskad av kaffekvinnan och hennes två hundar. Helt plötsligt vägde jag fem kilo mer än för tre dagar sen. I panik försökte jag skylla på att handväskan var tung och blev utskrattad.
Kom hem och tröstade mig med en halv påse chips och en stor skål chokladmjölk och är tacksam för Biggest loser som får mig att känna mig smal mitt i min tjockismisär.